Tidigt fredag morgon drog jag ut min rullväska i mörkret och väntade på trottoarkanten på Moa och hennes pappa som skulle köra oss till tågstationen. Jag tänkte skriva för en gångs skull var Moa i tid, men det var då jag insåg att det var hon ju inte alls, men vi var i tid till tåget. Några timmar senare rullade vi istället ut rullväskorna på Köpenhamns gator. Helt lost. Moa tänkte att vi kunde gå på känn och hitta hotellet, det trodde inte jag så hon fick svälja sin stolthet och vi gick till turistbyrån för att hämta en karta. Jag dök ner i den, målade upp en väg vi kunde gå och följde den till pricka bland Köpenhamns små gator(vad jag kallade att för första gången i mitt liv var det jag som hade lokalsinnet). Vi checkade in på hotellet, kunde inte riktigt bestämma oss om vi skulle prata svenska eller engelska men Moa körde på engelska med sin brittiska dialekt. Sedan gick vi in på rummet. Det var ett sött litet rum, men det kändes som att något fattades, vi konstaterade att det var tvn (ilandsproblemet). Nu var vi tvugna att underhålla oss själva på rummet, så himlaaaaaa jobbigt. Tur att Moa hade med sig "Uno". Denna dag spenderade vi främst på stan, i alla butiker, spanade in och provade på alla mysiga restauranger och cafeer. Det blev en lugn kväll med mat på en italiensk restaurang med superotrevlig personal som bara slängde menyerna på bordet. När vi fick maten så pratade han på italienska och jag råkade visst tacka på spanska, "thank you, gracias". Sedan tänkte vi gå på bio, Sinistar, en skräckfilm som Moa lyckades övertala mig att vi skulle se. I automaten där man köpte biljetterna stod det dock något vi inte förstod. Moa: "Cathrine, den här filmen är såå läskig att man inte får köpa biljetterna i automaten, man måste visa legitimation i kassan." Så vi gick till kassan. Hon i kassan menade istället att biljetterna var slutsålda. Så vi strosade hem för ett parti uno.

 

På lördagen tog vi oss en liten sovmorgon och njöt av vår fruktost på hotellet. När vi klev ut från hotellets portar kände vi oss redan som hemma, Moa hade återfått sitt superlokalsinne och jag hängde på. Hon ville inte längre gå den vägen som jag memoreat från kartan. Vi hittade världens mysigaste cafe, supersöt personal, alla kände alla utom oss, och en pianospelande man. Det kändes som vi var med i en kärlekskomedi, ja vi stod såklart för komedin roliga som vi är. Denna gång utforskade vi istället Köpenhamns secondhandutbud, eller snarare Moa, jag är så himla dålig på secondhand, men jag lyckades i alla fall fynda en superfin klänning. Det var så himla många bra gatumusikanter så vi kunde många gånger stanna upp bara för att lyssna. På kvällen lyxade vi till det med trerätters på en jättemysig restaurang (tror jag sagt jättemysig om alla ställen). Sedan när vi var sist kvar på ställen och fått i oss den sista droppen av vinet tog vi oss ut på Köpenhamns mysiga gator som fövandlats till bargatorna. Vi visste inte riktigt vilken vi skulle välja eftersom det enbart verkade hänga 15-åringar på alla ställen. Vi hade hört att "Slaktaregatan" var ett bra ställe så vi frågade några om de kände till det. Vi blev tillsagda att gå hem på dirketen eftersom det skett ett mord där nyligen och att allt var stängt. Så vi gick förbi netto som alltid för att köpa med oss något gott hem och så umgicks vi och pratade mer (eftersom vi inte hade tv på rummet).

 

 

Söndagen var vår äventyrsdag. Vi var på så himla bra humör att vi började dagen med att dansa loss till julmusik på rummet. Finns det något som gör en gladare än lite julmusik? Musikklass barn som vi är båda två försökte vi oss även på alla olika stämmor som vi själva fått sjunga på alla våra julkonserter och gissa om dem satt som de skulle. Hela vägen till tågstationen gick vi i regnet och sjöng. Efter mycket om och men hittade vi stället där man köpte biljetter. En superotrevlig man som inte ville förklara något för oss medan vi var de två vilsna och frågvisna tjejerna. Han sa att tåget gick om fem minuter så vi sprang. Vi var där när det återstod två minuter kvar till avgång och tåget var där så vi klev på, varpå dörrarna stängdes och vi insåg att vi var på fel tåg. Vi tryckte på alla knappar som kunde öppna dörren men vi var fast i ett tåg som var helt tomt. Vi hittade konduktören och han sa att vi kunde gå på tåget på nästa station. Då hade vi 3 minuter på oss där, vi gick av på spår 12 och hade 3 minuter på oss att hitta spår 1. Vi sprang och hittade det ingenstans, visade sig att det var på andra sidan gatan och vi hann precis. Vi konstaterade att vi aldrig skulle vara med i Amazing race. Väl på tåget såg vi fram emot att komma till konsstmuseumet Louisiana. Vi gick runt och diskuterade varenda tavla och kände oss väldigt kulturella. Vi till och med uppskattade all konst, kände oss riktigt vuxna. Sedan tog vi tåget hem, utan problem och besökte älskade Tivoli. Att kliva in där var som att kliva in i en sagovärld. Det var så vackert julpyntat, och vi gick bara runt och runt och såg oss omkring. Moa drog även till med en dans för de som ville se det. När kvällen led mot sitt slut tänkte vi att vi skulle åka en karusell. Vi valde den fridfulla gungan, som man åker runt runt i och kan se på utsikten. Inte tänkte jag att det var så högt upp som det var men det var nog säkert 100 m upp i luften. Jag höll mig fast som aldrig förr och skrek och grät som att det vore den värsta bergodalbanan. Moa satt bredvid mig "Wiiiieeeee, wiiieeeee, men Cathrine, titta på utsikten. Det är så vackert! Wiiiie, det känns som att man flyger!". Medan Moa svävade som på moln på vägen hem var jag tyst och uppskakad. Haha. (Det är inte gungan på bilden, den är en gunga för myror om man jämför höjden på den andra, överdrivet inte ett dugg)

 

En helt perfekt helg. Tack Moset!