Uuuuuuuunderbart.

2.5 månader, 10 veckor, 72 dagar och nu är resan slut. Jag är van vid att ha Bea och Lovisa vid min sida var jag än befinner mig, jag är van vid att trängas i små och hårda sängar och nu är jag helt plötsligt, för första gången på länge helt ensam, i mitt rum. Det var en underlig känsla att ha baggaget och gå stegen för att mötas av våra föräldrar, så fort jag såg dem började jag storgråta, då började Bea med. Inte bara av saknaden utan också för resans slut. Det blev massa shopping i Bangkok så en helt ny garderob till mig, utnyttjade varenda kilo man fick ha med sig, alldeles för mycket choklad, oemotståndligt i taxfree affärerna, och nu har jag även 4 ostbågepåsar! Göttans. Nu har jag varit vaken i ca 2 dygn så dags att försöka få sig lite sömn så berättas det mer någon annan dag! :)

Ja, här säger man god morgon hela tiden, så god morgon på er! Ni kanske precis ska gå och lägga er? Vi har nu lämnat Gili Trawangan. Jag är säker på att det borde ha varit ett av de finaste ställena som vi besökt men tyvärr kom det hela tiden saker ivägen för att vi skulle se det. 1. Vi fick aldrig fint väder här, regn, regn och så lite mer regn. En dag var jag och Bea på promenad med kameran i högsta hugg, vid stranden och ”skogen”, låååångt från civilissationen (30 min) och självklart börjar det spöregna. I 30 minuter står vi under ett träd, försöker skydda våra kameror med stora blad och blir hela tiden bara blötare eftersom trädet inte skyddade oss så bra. Så vi rusade ut i regnet, från träd till träd (inget skyddade oss tillräckligt) tills vi kom fram till en liten hydda som stod ensam på stranden SCORE! Så där satt vi i ytterligare 2 h, såg ut mot havet, lyssnade på regnet och hade det toppen. 2. Vi har lyckats bli magsjuka. Därför var inte Lovisa med på vårt regn-äventyr. Magsjukan har kommit och gått lite för oss allihopa och vi håller tummarna för att vi ska må bättre nu när vi är back on Bali.

P.s. Alla barnen är så söta här, tror ni det är okej om jag snor med mig ett, eller kanske två?

3/4/2011

Efter ryck i handtaget och knackningar på vår dörr 5 på morgonen flera nätter i rad kände vi oss redo att lämna Lombok (jag var livrädd, och gjorde värsta planen på att rulla från sängen ner från golvet OM han skulle börja skjuta genom fönstret). Lovisa blev bestulen på en sko. Vi har inte fått tag på tjuven ännu men möjligheten finns att det var knack-killen, eller en hund. Tillsammans med ett gäng indonesier, några turister och en båt överfull med frukt och grönsaker (vi hade våra fötter bokstavligen bland det gröna) skeppades vi mot Gili Trawangan för att tillbringa några dagar där. Kändes som att komma till Thailand. Svenskar överallt. Men det är ju vi med. Stranden är fin, finare och vitare än på Lombok och det är väldigt mysig stämning. Vi bor ännu billigare än sist och förundras ständigt över hur billigt men bra man kan bo. Bananpannkaka till frukost har blivit en vana, vi älskar det och har tagit reda på deras recept så att vi kan fortsätta hemma. Tyvärr har det varit väldigt molnigt och regnigt vissa dagar, nu sitter jag på ett café vid stranden medan regnet öser ner någon m ifrån mig. Vi har bytt till oss nya böcker, av de 3 vi läst så har alla varit dåliga. Här kan alla våra namn, och lägger till lite eget. Tillsammans är vi Charlie’s änglar. Lovisa är madonna med. Jag har nog flest namn. Cathrine, Bollywood, India, Gado gado, jag måste föresten prova på att äta Gado gado som också är en måltid här.  Igår såg vi på The tourist på ett mysigt cafe som visar filmer på storbild på kvällarna. Imorgon är det den 4 april, vi har läst att det är ”Tystnadens dag” på Bali då. Allt är stängt och man måste stanna hemma eller på sitt hotellrum den dagen för att hålla de onda andarna borta. Vi har försökt ta reda på om det stämmer även på denna ö, men de vi frågat verkar inte fatta någonting och börjar prata om att de har sommarsäsong i juli. Det återstår alltså att se imorgon om någon vistas utomhus. Denna gång är det jag som pratar i sömnen. Rycker tag i Lovisa och frågar henne om det är dags att åka nu. Några dagar kvar är det ju faktiskt kvar, och då väntar oss en 9 timmars resa på båt till Bali. Oj vad jag ser fram emot det. Speciellt eftersom det gungade så mycket och ALLA rökte överallt sist, inte illamående alls. På Bali ska jag och Bea göra något väldigt vågat har vi bestämt, ojoj. Lovisa vågar inte men vi ska försöka få med henne med. Återkommer om mer när det är dags. Puss

P.s. Påminnelse till mig själv. Tryck aldrig i dig 2 oreo-kakpaket inom 30 min igen.