De tog dig, men de kunde inte ta mig. Snart har det gått ett dygn, och min hjärna har tryckt repeat på händelsen. Även om jag blundar och försöker tänka bort det, så är den helt plötsligt där, från ingenstans, sedan blir allting mörkt och jag förstår inte vad som har hänt. Det kunde ha varit så mycket värre. Jag kunde ha dött, eller fått allvarliga skador, men det enda jag skadade var mina tummar. Hur det gick till vet jag inte. Ibland funderar jag på varför det gick så bra för mig, när det värsta som kunde hända, hände dig.

Nu känns allt så långt borta och overkligt, trots att jag ständigt har det i tankarna. Trots att jag var livrädd när jag åkte buss hem i mörkret, ensam, på samma väg, och inbillade mig att varje skugga där i mörket snart skulle hoppa fram.

Nu räcker det med hemska händelser för min del.